Köpte katt. Köpte säck. Blöt katt.
Femtusen ord. Osparat dokument. Fel knapp.
Målet i blickfånget. Spurtar. Oknutna skosnören.
torsdag 23 april 2009
Uppgift: Sonett
I alla mina egna dunkla rum
Finns mörkret som jag alltid saknar här
vågorna brusar och lämnar sitt skum
Jag böjer mig ner, plockar vattnets bär
Finns mörkret som jag alltid saknar här
vågorna brusar och lämnar sitt skum
Jag böjer mig ner, plockar vattnets bär
Uppgift: Substantiv, verb, adjektiv
Övningen var att skriva samma text med övervägande substantiv, adjektiv eller verb.
Imorse när jag inte vaknade ringde väckarklockan, Rättelse: radioheads ”house of cards” spelades på mobilen alltför många gånger. Jag hörde den i sömnen, visste att den ringde, men det hindrade mig liksom inte från att välja drömmen.
Jag drömde för att jag inte ville slå av signalen, för att det skulle betyda att jag vaknat, att du var lika borta som förra natten. Och förra.
Imorse när jag inte valde att öppna ögonen och vakna ringde väckarklockan, rättelse: radioheads ”house of cards” spelades på mobilen alltför många gånger. Jag hörde den när jag slumrade i min sömn, visste att den ringde och ringde, men det hindrade mig liksom inte från att välja att fortsätta drömma.
Jag drömde gör att jag inte ville välja att gå upp, inte välja att röra på mig och slå av signalen. Det skulle betyda att jag vaknat, att jag inte längre sov, inte längre drömde. Och du skulle vara lika borta, som förra natten. Och förra.
Imorse när jag inte vaknade på en av mina två kuddar ringde väckarklockan. Rättelse: radioheads låt ”house of cards” spelades som signal på mobilen, alltför många gånger. Jag hörde den i sömnen, visste att den ringde, men det hindrade mig inte från att ignorera plåtbitens tjutande och välja drömmen istället.
Jag flöt tillbaka till drömmen, flöt undan från signalen på mobilen, flöt undan för att det skulle betyda att rummet omkring mig blev verkligt, att du och dina ögon och ditt hår och hela din gestalt skulle vara lika borta som förra natten. Och förra.
Imorse när jag inte öppnade de svala ögonlocken som låg tungt mot den fuktiga ögongloben ringde väckarklockan. En lugn men ändå gäll signal sändes ut från min fyrkantiga, guldfärgade samsungmobil. Det var radiohead’s ”house of cards” som spelades som väckningssignal alltför många gånger. Jag hörde den i min dittills lugna, ostörda sömn. Jag visste att den ringde och inte skulle sluta förrän jag förmådde sträcka ut en morgontrött arm och slå på av-knappen. Ändå hindrade det mig inte från att ignorera den alltför verkliga verkligheten och välja den sköna drömmen.
Jag drömde för att jag inte ville slå av den verkliga signalen, för att det skulle betyda att jag vaknat, att du och dina djupa ögon, ditt svartfärgade hår med blond utväxt och hela din underbara gestalt skulle vara borta. Lika borta som den förra, alldeles för korta natten. Och den förra.
Imorse när jag inte vaknade ringde väckarklockan, Rättelse: radioheads ”house of cards” spelades på mobilen alltför många gånger. Jag hörde den i sömnen, visste att den ringde, men det hindrade mig liksom inte från att välja drömmen.
Jag drömde för att jag inte ville slå av signalen, för att det skulle betyda att jag vaknat, att du var lika borta som förra natten. Och förra.
Imorse när jag inte valde att öppna ögonen och vakna ringde väckarklockan, rättelse: radioheads ”house of cards” spelades på mobilen alltför många gånger. Jag hörde den när jag slumrade i min sömn, visste att den ringde och ringde, men det hindrade mig liksom inte från att välja att fortsätta drömma.
Jag drömde gör att jag inte ville välja att gå upp, inte välja att röra på mig och slå av signalen. Det skulle betyda att jag vaknat, att jag inte längre sov, inte längre drömde. Och du skulle vara lika borta, som förra natten. Och förra.
Imorse när jag inte vaknade på en av mina två kuddar ringde väckarklockan. Rättelse: radioheads låt ”house of cards” spelades som signal på mobilen, alltför många gånger. Jag hörde den i sömnen, visste att den ringde, men det hindrade mig inte från att ignorera plåtbitens tjutande och välja drömmen istället.
Jag flöt tillbaka till drömmen, flöt undan från signalen på mobilen, flöt undan för att det skulle betyda att rummet omkring mig blev verkligt, att du och dina ögon och ditt hår och hela din gestalt skulle vara lika borta som förra natten. Och förra.
Imorse när jag inte öppnade de svala ögonlocken som låg tungt mot den fuktiga ögongloben ringde väckarklockan. En lugn men ändå gäll signal sändes ut från min fyrkantiga, guldfärgade samsungmobil. Det var radiohead’s ”house of cards” som spelades som väckningssignal alltför många gånger. Jag hörde den i min dittills lugna, ostörda sömn. Jag visste att den ringde och inte skulle sluta förrän jag förmådde sträcka ut en morgontrött arm och slå på av-knappen. Ändå hindrade det mig inte från att ignorera den alltför verkliga verkligheten och välja den sköna drömmen.
Jag drömde för att jag inte ville slå av den verkliga signalen, för att det skulle betyda att jag vaknat, att du och dina djupa ögon, ditt svartfärgade hår med blond utväxt och hela din underbara gestalt skulle vara borta. Lika borta som den förra, alldeles för korta natten. Och den förra.
H2O eller C2H5OH
varför får jag ingen mat
eller
varför är det så tomt i mig
är jag undernärd
eller
sväljer mina organ alla dina ord
mitt body mass index visade 18
men hur mycket
av mig
väger du
nittioåtta procent
lika stor del som vattnet utgör i vattenmelonen
utgör du i mig
och jag antar att du är min vätska:
de där smaklösa men dominerande nittioåtta procenten
som aldrig kan släcka min
törst
du kan äta och äta mig
men mättnadskänslan är lika frånvarande
som din pappa vid födseln
och
frånvarande fäder har väl aldrig haft något att göra med
nittioåttaprocentiga vätskor
såvida du inte är min nittioåttaprocentiga absint
med smak av melon
eller
varför är det så tomt i mig
är jag undernärd
eller
sväljer mina organ alla dina ord
mitt body mass index visade 18
men hur mycket
av mig
väger du
nittioåtta procent
lika stor del som vattnet utgör i vattenmelonen
utgör du i mig
och jag antar att du är min vätska:
de där smaklösa men dominerande nittioåtta procenten
som aldrig kan släcka min
törst
du kan äta och äta mig
men mättnadskänslan är lika frånvarande
som din pappa vid födseln
och
frånvarande fäder har väl aldrig haft något att göra med
nittioåttaprocentiga vätskor
såvida du inte är min nittioåttaprocentiga absint
med smak av melon
Uppgift: Miljöbeskrivning
Jag begav mig till en enslig bänk vid gamla järnvägen i Flogsta och försökte göra en live-miljöbeskrivning med alla mina sinnen:
Sommaren gör sig fortfarande påmind i det höga, klargröna gräset som växer intill grusvägen. En kvinna med mobiltelefon tätt intill örat går förbi med raska steg. Gruset under hennes skor knastrar likt knäckebrödstuggor när hon passerar. Det luktar friskt, liksom det gör vid årstidsskiftningar, som ett löfte om att hösten trots det gröna gräset är här för att stanna.
I min mun ligger ett tjugo minuter tuggat minttuggumi. Det starka sticker fortfarande lite på tungan och jag tar ett djupt andetag, känner mintsmaken i blandas med den svala luften. Det ilar i halsen. Jag låter händerna få smaka på min varma andedräkt och gnider dem emot varandra i hopp om att värmen från min mun ska stanna ett tag.
En moped kör förbi, ljudet är högt och nära när den passerar men snart är den långt borta och ett med det dova mullret från Enköpingsvägen. Från den höga lyktstolpen kommer en fläck ljus som från min sittande position på bänken nedanför, ser ut som en sol på den molntäckta himlen. Skymningen har intagit kvällen.
Sommaren gör sig fortfarande påmind i det höga, klargröna gräset som växer intill grusvägen. En kvinna med mobiltelefon tätt intill örat går förbi med raska steg. Gruset under hennes skor knastrar likt knäckebrödstuggor när hon passerar. Det luktar friskt, liksom det gör vid årstidsskiftningar, som ett löfte om att hösten trots det gröna gräset är här för att stanna.
I min mun ligger ett tjugo minuter tuggat minttuggumi. Det starka sticker fortfarande lite på tungan och jag tar ett djupt andetag, känner mintsmaken i blandas med den svala luften. Det ilar i halsen. Jag låter händerna få smaka på min varma andedräkt och gnider dem emot varandra i hopp om att värmen från min mun ska stanna ett tag.
En moped kör förbi, ljudet är högt och nära när den passerar men snart är den långt borta och ett med det dova mullret från Enköpingsvägen. Från den höga lyktstolpen kommer en fläck ljus som från min sittande position på bänken nedanför, ser ut som en sol på den molntäckta himlen. Skymningen har intagit kvällen.
Uppgift: Att skriva någonting äckligt
Rosorna i den fuktiga rabatten reste sig likt pompösa parfympuffar, doftandes glömda minnen, malplacerad skönhet och bekämpningsmedel. Taggarna rev min hud när jag med jordtäckta fingrar försökte knipsa av det fula. De halvt uppätna, halvt vissnande bladen.
Jag fick små rosa, svidande sår på händerna. Blodet rann som en liten bäck längs underarmen och jag förde den mot munnen. Sög upp det röda, tjocka och lät det blandas med saliven, lät det bli en del av mig igen.
Ur midjebältet tog jag upp en pincett, en vass liten sak, min och rosornas bästa vän. På de klarröda bladen satt den, inväntandes min reaktion. Dess tunna, svarta kropp med det lilla tudelade huvudet som liksom stirrade på mig, granskade mig och hånade mig. Med pincettens vassa grepp omslöt jag den, stirrade på dess patetiska kropp och krossade den. Den delade kroppen föll till marken.
Jag harklade mig, lät slemmet samla sig i gommen, böjde mig framåt och spottade. Jag dränkte den redan livlösa halva kroppen i min saliv, såg den försvinna under en hinna av mitt inre.
Jag rörde mig mot rhododendron, försiktigt klivandes över det nyklippta gräset som luktade pedantisk noggrannhet och surt regn. En och en halv meter framför mig, bara några steg från min högra fot upptäckte jag det. Ett strå som ensamt sträckte sig mot himlen. Om än bara enstaka millimeter högre än de resterande miljontals gröna stråna i dess närhet, men skillnaden var ett faktum. Ett faktum som äcklade pedanten i mig. Jag lade mig ner på det våta gräset, ur midjebältet tog jag fram en linjal och min näst bästa vän, nagelsaxen. Jag mätte upp avståndet med ena ögat och klippte till. Jag granskade mitt verk. Perfekt. Det amputerade strået framför mig kved. Jag log och fortsatte mot rhododendron.
Jag fick små rosa, svidande sår på händerna. Blodet rann som en liten bäck längs underarmen och jag förde den mot munnen. Sög upp det röda, tjocka och lät det blandas med saliven, lät det bli en del av mig igen.
Ur midjebältet tog jag upp en pincett, en vass liten sak, min och rosornas bästa vän. På de klarröda bladen satt den, inväntandes min reaktion. Dess tunna, svarta kropp med det lilla tudelade huvudet som liksom stirrade på mig, granskade mig och hånade mig. Med pincettens vassa grepp omslöt jag den, stirrade på dess patetiska kropp och krossade den. Den delade kroppen föll till marken.
Jag harklade mig, lät slemmet samla sig i gommen, böjde mig framåt och spottade. Jag dränkte den redan livlösa halva kroppen i min saliv, såg den försvinna under en hinna av mitt inre.
Jag rörde mig mot rhododendron, försiktigt klivandes över det nyklippta gräset som luktade pedantisk noggrannhet och surt regn. En och en halv meter framför mig, bara några steg från min högra fot upptäckte jag det. Ett strå som ensamt sträckte sig mot himlen. Om än bara enstaka millimeter högre än de resterande miljontals gröna stråna i dess närhet, men skillnaden var ett faktum. Ett faktum som äcklade pedanten i mig. Jag lade mig ner på det våta gräset, ur midjebältet tog jag fram en linjal och min näst bästa vän, nagelsaxen. Jag mätte upp avståndet med ena ögat och klippte till. Jag granskade mitt verk. Perfekt. Det amputerade strået framför mig kved. Jag log och fortsatte mot rhododendron.
Uppgift: Olika sinnesintryck
1. Måsarna flög över honom och deras vingar rörde sig fort genom luften. Framför honom tornade stadens siluett upp sig, från de höga kyrktornen till parkerna till industriområdet vars fabriker målats i klara färger. (Syn)
2. Måsarna skränade över honom, liksom beklagande över regnet som slog mot hustaken. Från staden kom gjorde trafiken sig påmind; ett konstant brummande, bromsande brus utan slut. Marken gav ifrån sig ett kvidande ljud när hans ena sko halkade lätt på det våta gräset. (Hörsel)
3. Regnet lade sig som en hinna på hans bara armar och den våta t-shirten klistrade mot hans mage. Trots regnet var luften fortfarande varm av högsommar och han lät sina lungor fyllas av det fuktiga varma till bristningsgränsen. Gräset kändes halt under hans fötter och han rörde sig med försiktiga steg bortåt. (Känsel)
4. Regnet som landade på hans utsträckta tunga smakade högsommar. Blandades med den söta lakritsremmen han nyss ätit och skapade nya smaker. Han drog fingret över pannan och förde det till munnen. Salt. Han tog det som ett teckten på att han måste börja träna. (Smak)
5. Högsommar. Varmt regn möter nyklippt, fuktigt gräs och han var tillbaka i barndomen. Kände lika tydligt doften av kanelbullar och barnkalas. Men nu, också en släng av avgaser och nylagd asfalt. Han var i staden nu. (Lukt)
Blandning av de 5 sinnena:
Måsarna flög över honom och deras vingar rörde sig fort på den alldeles vita himlen. Från staden hördes trafiken; Ett konstant mullrande, bromsande brus. Regnet lade sig som en fuktig hinna över hans bara armar och t-shirten satt klistrad mot ryggen. Det började klia av fukten och saltet och han lämnade två små rivmärken vid ryggslutet i sitt enträgna försök att lindra klådan.
Han öppnade munnen och lät regndropparna leta sig in. Det smakade högsommar och hav. Om han blundade hade han kunnat lura sig själv att han var vid kusten. Det varma regnet mötte det nyklippta gräset och skapade lukter från barndomen. Han kände tydligt doften av kanelbullar och barnkalas. Men, för en sekund, också en släng av avgaser och nylagd asfalt.
Han var i staden nu.
2. Måsarna skränade över honom, liksom beklagande över regnet som slog mot hustaken. Från staden kom gjorde trafiken sig påmind; ett konstant brummande, bromsande brus utan slut. Marken gav ifrån sig ett kvidande ljud när hans ena sko halkade lätt på det våta gräset. (Hörsel)
3. Regnet lade sig som en hinna på hans bara armar och den våta t-shirten klistrade mot hans mage. Trots regnet var luften fortfarande varm av högsommar och han lät sina lungor fyllas av det fuktiga varma till bristningsgränsen. Gräset kändes halt under hans fötter och han rörde sig med försiktiga steg bortåt. (Känsel)
4. Regnet som landade på hans utsträckta tunga smakade högsommar. Blandades med den söta lakritsremmen han nyss ätit och skapade nya smaker. Han drog fingret över pannan och förde det till munnen. Salt. Han tog det som ett teckten på att han måste börja träna. (Smak)
5. Högsommar. Varmt regn möter nyklippt, fuktigt gräs och han var tillbaka i barndomen. Kände lika tydligt doften av kanelbullar och barnkalas. Men nu, också en släng av avgaser och nylagd asfalt. Han var i staden nu. (Lukt)
Blandning av de 5 sinnena:
Måsarna flög över honom och deras vingar rörde sig fort på den alldeles vita himlen. Från staden hördes trafiken; Ett konstant mullrande, bromsande brus. Regnet lade sig som en fuktig hinna över hans bara armar och t-shirten satt klistrad mot ryggen. Det började klia av fukten och saltet och han lämnade två små rivmärken vid ryggslutet i sitt enträgna försök att lindra klådan.
Han öppnade munnen och lät regndropparna leta sig in. Det smakade högsommar och hav. Om han blundade hade han kunnat lura sig själv att han var vid kusten. Det varma regnet mötte det nyklippta gräset och skapade lukter från barndomen. Han kände tydligt doften av kanelbullar och barnkalas. Men, för en sekund, också en släng av avgaser och nylagd asfalt.
Han var i staden nu.
Uppgift: Treradingar
Hälften full eller hälften tom
reflekterar vätskan sin omgivning
där det stilla ligger i rundat glas
(vattenglas)
Utan att sprida ljus
tittar moloken nedåt
men står stadigt på foten
(bordslampa)
Böljande likt ett landskap
skrövlig som en bergskedja
mjuk som en skyddande famn
(täcke)
Fem våningar hög
belamrad med minnen
rymmer miljoner ord
(bokhylla)
Stel och linjär
öppen men oftast stängd
döljer inte den rådande röran
(garderobsdörr)
Ringlande mönster av växtlighet
tre nyanser av brunt
ligger den tätt, tätt mot väggen
(tapet)
Stel och grå
rörs ofta, trycks ofta på
sätter igång något så mycket större
(fjärrkontroll)
reflekterar vätskan sin omgivning
där det stilla ligger i rundat glas
(vattenglas)
Utan att sprida ljus
tittar moloken nedåt
men står stadigt på foten
(bordslampa)
Böljande likt ett landskap
skrövlig som en bergskedja
mjuk som en skyddande famn
(täcke)
Fem våningar hög
belamrad med minnen
rymmer miljoner ord
(bokhylla)
Stel och linjär
öppen men oftast stängd
döljer inte den rådande röran
(garderobsdörr)
Ringlande mönster av växtlighet
tre nyanser av brunt
ligger den tätt, tätt mot väggen
(tapet)
Stel och grå
rörs ofta, trycks ofta på
sätter igång något så mycket större
(fjärrkontroll)
måndag 20 april 2009
Omvägar
Förstår vad du säger?
Ja, jag förstår vad du säger?
Eller det beror på vad du vill att jag ska förstå?
Det du säger?
Jag förstår en ordföljd, ja?
Förstå innebörden?
Vad är underförstått?
Du menar vad du säger?
Men du menar något annat än vad du säger?
Ja, då förstår jag?
Jag förstår att du vill att jag ska förstå att du menar något annat än det du säger?
Ja, jag förstår vad du säger?
Eller det beror på vad du vill att jag ska förstå?
Det du säger?
Jag förstår en ordföljd, ja?
Förstå innebörden?
Vad är underförstått?
Du menar vad du säger?
Men du menar något annat än vad du säger?
Ja, då förstår jag?
Jag förstår att du vill att jag ska förstå att du menar något annat än det du säger?
03.30
jag snubblade på mina gardiner imorse
i hopp om att se brevbäraren parkera sin gula cykel i en svart morgonnatt
men gatan var lika tom som mitt brevinkast
och gardinerna för långa för mitt låga tak
och tiden för omogen för brevbärarcyklar
så jag föll.
hundrafemtioåtta centimeters fall mot en gråspräcklig plastmatta.
och där låg jag.
utan ens en antydan till uppvaknande tyngde jag golvet under mig
som den tafatta brevbärarspanare jag är
i hopp om att se brevbäraren parkera sin gula cykel i en svart morgonnatt
men gatan var lika tom som mitt brevinkast
och gardinerna för långa för mitt låga tak
och tiden för omogen för brevbärarcyklar
så jag föll.
hundrafemtioåtta centimeters fall mot en gråspräcklig plastmatta.
och där låg jag.
utan ens en antydan till uppvaknande tyngde jag golvet under mig
som den tafatta brevbärarspanare jag är
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
