jag snubblade på mina gardiner imorse
i hopp om att se brevbäraren parkera sin gula cykel i en svart morgonnatt
men gatan var lika tom som mitt brevinkast
och gardinerna för långa för mitt låga tak
och tiden för omogen för brevbärarcyklar
så jag föll.
hundrafemtioåtta centimeters fall mot en gråspräcklig plastmatta.
och där låg jag.
utan ens en antydan till uppvaknande tyngde jag golvet under mig
som den tafatta brevbärarspanare jag är
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar