låt mig vara ensam
där ingen inkräktar på mitt tomrum
där inga knackningar på dörren till min städskrubb
stör ljudet av komprimerad luft.
glid längs min skrovliga hud
och stanna vid en krater av vakuum
(det är bara där jag andas)
fortsätt mot himalaya
och trösta de gråtande molnen
(regnet har inget med bergen att göra)
dyk ner i mitt står av klorblandad förnekelse
och mata parasiterna under min hud
(det som inte syns finns inte)
låt mig vara en i mängden
av enslingar i mängden
där inga naglar är för vassa för att riva ner tapeten i min bunker.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar