Ö och land

Trägrind med järnhandtag och längst ner en
pigg som måste fällas in när pappa parkerar bilen.
Annars skrapar den upp lacken, har han sagt.

Lila syrén som aldrig doftar men alltid skuggar
mitt ansikte vid husväggens kortsida.
Krusbärsbuskar och vinbärsbuskar
och hallon som plockas och lämnar
mina händer rödfläckiga av saft och av blod.

Ljudet av steg i högt gräs och jag tänker att
hur många ormar som helst får bita i mina fötter
för gummit är rena pansaret och jag har dubbla raggsockor
för att fylla ut tomrummet i pappas stövlar.

Rött trähus med vita knutar och trappa av ölandssten
där det går att räkna fossiler, men inte till mer än tjugo.
En gång blev det tjugoen med jag räknade nog bort mig
för det blev aldrig så igen.

Dovt mullrande brunn som jag alltid vill sitta på
men aldrig vågar för min syster sa att hon sett världens
största spindel i järnhinken på brunnslocket. Och jag tänkte
att eftersom hinken aldrig flyttar på sig så gör nog inte spindeln
det heller.

Gula rosor som klättrar på husväggen och jag aktar mig
för att lukta för länge på dem, för jag tror att doften kommer försvinna.
När ingen ser klappar jag blommorna på både rosenbladen
och taggarna för farfar har sagt att alla är lika värda.

Den smala piren med arga svanar och kobajs
och lukten av tång och kärnkraftverk på andra sidan havet.
Och längst ut ett rostigt ankare som får vågorna att brytas
och en gång lade jag en flaskpost där men jag minns inte
vad jag skrev. Jag tror den flöt till Estland.

Dammsugare och resväskor och matsäck
som alltid står kvar i kylskåpet
flera mil efter sommarens sista avsked.
Sol mot bilens lack och flåsande hund i baksätet
som alltid överröstas av musiken i mina öron.

Tio minus tre timmar senare med nyckel i lås
och lukten är densamma men
jag upptäcker den alltid på nytt.
Samma hög med post på samma vardagsrumsbord,
samma obäddade säng.
Samma jag, bara lite längre från mig själv.