Rosorna i den fuktiga rabatten reste sig likt pompösa parfympuffar, doftandes glömda minnen, malplacerad skönhet och bekämpningsmedel. Taggarna rev min hud när jag med jordtäckta fingrar försökte knipsa av det fula. De halvt uppätna, halvt vissnande bladen.
Jag fick små rosa, svidande sår på händerna. Blodet rann som en liten bäck längs underarmen och jag förde den mot munnen. Sög upp det röda, tjocka och lät det blandas med saliven, lät det bli en del av mig igen.
Ur midjebältet tog jag upp en pincett, en vass liten sak, min och rosornas bästa vän. På de klarröda bladen satt den, inväntandes min reaktion. Dess tunna, svarta kropp med det lilla tudelade huvudet som liksom stirrade på mig, granskade mig och hånade mig. Med pincettens vassa grepp omslöt jag den, stirrade på dess patetiska kropp och krossade den. Den delade kroppen föll till marken.
Jag harklade mig, lät slemmet samla sig i gommen, böjde mig framåt och spottade. Jag dränkte den redan livlösa halva kroppen i min saliv, såg den försvinna under en hinna av mitt inre.
Jag rörde mig mot rhododendron, försiktigt klivandes över det nyklippta gräset som luktade pedantisk noggrannhet och surt regn. En och en halv meter framför mig, bara några steg från min högra fot upptäckte jag det. Ett strå som ensamt sträckte sig mot himlen. Om än bara enstaka millimeter högre än de resterande miljontals gröna stråna i dess närhet, men skillnaden var ett faktum. Ett faktum som äcklade pedanten i mig. Jag lade mig ner på det våta gräset, ur midjebältet tog jag fram en linjal och min näst bästa vän, nagelsaxen. Jag mätte upp avståndet med ena ögat och klippte till. Jag granskade mitt verk. Perfekt. Det amputerade strået framför mig kved. Jag log och fortsatte mot rhododendron.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar