Uppgift: Sexordshistorier

Köpte katt. Köpte säck. Blöt katt.

Femtusen ord. Osparat dokument. Fel knapp.

Målet i blickfånget. Spurtar. Oknutna skosnören.

Uppgift: Sonett

I alla mina egna dunkla rum
Finns mörkret som jag alltid saknar här
vågorna brusar och lämnar sitt skum
Jag böjer mig ner, plockar vattnets bär

Uppgift: Substantiv, verb, adjektiv

Övningen var att skriva samma text med övervägande substantiv, adjektiv eller verb.

Imorse när jag inte vaknade ringde väckarklockan, Rättelse: radioheads ”house of cards” spelades på mobilen alltför många gånger. Jag hörde den i sömnen, visste att den ringde, men det hindrade mig liksom inte från att välja drömmen.
Jag drömde för att jag inte ville slå av signalen, för att det skulle betyda att jag vaknat, att du var lika borta som förra natten. Och förra.

Imorse när jag inte valde att öppna ögonen och vakna ringde väckarklockan, rättelse: radioheads ”house of cards” spelades på mobilen alltför många gånger. Jag hörde den när jag slumrade i min sömn, visste att den ringde och ringde, men det hindrade mig liksom inte från att välja att fortsätta drömma.
Jag drömde gör att jag inte ville välja att gå upp, inte välja att röra på mig och slå av signalen. Det skulle betyda att jag vaknat, att jag inte längre sov, inte längre drömde. Och du skulle vara lika borta, som förra natten. Och förra.

Imorse när jag inte vaknade på en av mina två kuddar ringde väckarklockan. Rättelse: radioheads låt ”house of cards” spelades som signal på mobilen, alltför många gånger. Jag hörde den i sömnen, visste att den ringde, men det hindrade mig inte från att ignorera plåtbitens tjutande och välja drömmen istället.
Jag flöt tillbaka till drömmen, flöt undan från signalen på mobilen, flöt undan för att det skulle betyda att rummet omkring mig blev verkligt, att du och dina ögon och ditt hår och hela din gestalt skulle vara lika borta som förra natten. Och förra.

Imorse när jag inte öppnade de svala ögonlocken som låg tungt mot den fuktiga ögongloben ringde väckarklockan. En lugn men ändå gäll signal sändes ut från min fyrkantiga, guldfärgade samsungmobil. Det var radiohead’s ”house of cards” som spelades som väckningssignal alltför många gånger. Jag hörde den i min dittills lugna, ostörda sömn. Jag visste att den ringde och inte skulle sluta förrän jag förmådde sträcka ut en morgontrött arm och slå på av-knappen. Ändå hindrade det mig inte från att ignorera den alltför verkliga verkligheten och välja den sköna drömmen.
Jag drömde för att jag inte ville slå av den verkliga signalen, för att det skulle betyda att jag vaknat, att du och dina djupa ögon, ditt svartfärgade hår med blond utväxt och hela din underbara gestalt skulle vara borta. Lika borta som den förra, alldeles för korta natten. Och den förra.

H2O eller C2H5OH

varför får jag ingen mat
eller
varför är det så tomt i mig

är jag undernärd
eller
sväljer mina organ alla dina ord

mitt body mass index visade 18
men hur mycket
av mig
väger du

nittioåtta procent
lika stor del som vattnet utgör i vattenmelonen
utgör du i mig

och jag antar att du är min vätska:
de där smaklösa men dominerande nittioåtta procenten
som aldrig kan släcka min
törst

du kan äta och äta mig
men mättnadskänslan är lika frånvarande
som din pappa vid födseln

och

frånvarande fäder har väl aldrig haft något att göra med
nittioåttaprocentiga vätskor

såvida du inte är min nittioåttaprocentiga absint
med smak av melon

Uppgift: Miljöbeskrivning

Jag begav mig till en enslig bänk vid gamla järnvägen i Flogsta och försökte göra en live-miljöbeskrivning med alla mina sinnen:

Sommaren gör sig fortfarande påmind i det höga, klargröna gräset som växer intill grusvägen. En kvinna med mobiltelefon tätt intill örat går förbi med raska steg. Gruset under hennes skor knastrar likt knäckebrödstuggor när hon passerar. Det luktar friskt, liksom det gör vid årstidsskiftningar, som ett löfte om att hösten trots det gröna gräset är här för att stanna.

I min mun ligger ett tjugo minuter tuggat minttuggumi. Det starka sticker fortfarande lite på tungan och jag tar ett djupt andetag, känner mintsmaken i blandas med den svala luften. Det ilar i halsen. Jag låter händerna få smaka på min varma andedräkt och gnider dem emot varandra i hopp om att värmen från min mun ska stanna ett tag.

En moped kör förbi, ljudet är högt och nära när den passerar men snart är den långt borta och ett med det dova mullret från Enköpingsvägen. Från den höga lyktstolpen kommer en fläck ljus som från min sittande position på bänken nedanför, ser ut som en sol på den molntäckta himlen. Skymningen har intagit kvällen.

Uppgift: Att skriva någonting äckligt

Rosorna i den fuktiga rabatten reste sig likt pompösa parfympuffar, doftandes glömda minnen, malplacerad skönhet och bekämpningsmedel. Taggarna rev min hud när jag med jordtäckta fingrar försökte knipsa av det fula. De halvt uppätna, halvt vissnande bladen.
Jag fick små rosa, svidande sår på händerna. Blodet rann som en liten bäck längs underarmen och jag förde den mot munnen. Sög upp det röda, tjocka och lät det blandas med saliven, lät det bli en del av mig igen.

Ur midjebältet tog jag upp en pincett, en vass liten sak, min och rosornas bästa vän. På de klarröda bladen satt den, inväntandes min reaktion. Dess tunna, svarta kropp med det lilla tudelade huvudet som liksom stirrade på mig, granskade mig och hånade mig. Med pincettens vassa grepp omslöt jag den, stirrade på dess patetiska kropp och krossade den. Den delade kroppen föll till marken.
Jag harklade mig, lät slemmet samla sig i gommen, böjde mig framåt och spottade. Jag dränkte den redan livlösa halva kroppen i min saliv, såg den försvinna under en hinna av mitt inre.

Jag rörde mig mot rhododendron, försiktigt klivandes över det nyklippta gräset som luktade pedantisk noggrannhet och surt regn. En och en halv meter framför mig, bara några steg från min högra fot upptäckte jag det. Ett strå som ensamt sträckte sig mot himlen. Om än bara enstaka millimeter högre än de resterande miljontals gröna stråna i dess närhet, men skillnaden var ett faktum. Ett faktum som äcklade pedanten i mig. Jag lade mig ner på det våta gräset, ur midjebältet tog jag fram en linjal och min näst bästa vän, nagelsaxen. Jag mätte upp avståndet med ena ögat och klippte till. Jag granskade mitt verk. Perfekt. Det amputerade strået framför mig kved. Jag log och fortsatte mot rhododendron.

Uppgift: Olika sinnesintryck

1. Måsarna flög över honom och deras vingar rörde sig fort genom luften. Framför honom tornade stadens siluett upp sig, från de höga kyrktornen till parkerna till industriområdet vars fabriker målats i klara färger. (Syn)

2. Måsarna skränade över honom, liksom beklagande över regnet som slog mot hustaken. Från staden kom gjorde trafiken sig påmind; ett konstant brummande, bromsande brus utan slut. Marken gav ifrån sig ett kvidande ljud när hans ena sko halkade lätt på det våta gräset. (Hörsel)

3. Regnet lade sig som en hinna på hans bara armar och den våta t-shirten klistrade mot hans mage. Trots regnet var luften fortfarande varm av högsommar och han lät sina lungor fyllas av det fuktiga varma till bristningsgränsen. Gräset kändes halt under hans fötter och han rörde sig med försiktiga steg bortåt. (Känsel)

4. Regnet som landade på hans utsträckta tunga smakade högsommar. Blandades med den söta lakritsremmen han nyss ätit och skapade nya smaker. Han drog fingret över pannan och förde det till munnen. Salt. Han tog det som ett teckten på att han måste börja träna. (Smak)

5. Högsommar. Varmt regn möter nyklippt, fuktigt gräs och han var tillbaka i barndomen. Kände lika tydligt doften av kanelbullar och barnkalas. Men nu, också en släng av avgaser och nylagd asfalt. Han var i staden nu. (Lukt)

Blandning av de 5 sinnena:

Måsarna flög över honom och deras vingar rörde sig fort på den alldeles vita himlen. Från staden hördes trafiken; Ett konstant mullrande, bromsande brus. Regnet lade sig som en fuktig hinna över hans bara armar och t-shirten satt klistrad mot ryggen. Det började klia av fukten och saltet och han lämnade två små rivmärken vid ryggslutet i sitt enträgna försök att lindra klådan.
Han öppnade munnen och lät regndropparna leta sig in. Det smakade högsommar och hav. Om han blundade hade han kunnat lura sig själv att han var vid kusten. Det varma regnet mötte det nyklippta gräset och skapade lukter från barndomen. Han kände tydligt doften av kanelbullar och barnkalas. Men, för en sekund, också en släng av avgaser och nylagd asfalt.
Han var i staden nu.

Uppgift: Treradingar

Hälften full eller hälften tom
reflekterar vätskan sin omgivning
där det stilla ligger i rundat glas
(vattenglas)

Utan att sprida ljus
tittar moloken nedåt
men står stadigt på foten
(bordslampa)

Böljande likt ett landskap
skrövlig som en bergskedja
mjuk som en skyddande famn
(täcke)

Fem våningar hög
belamrad med minnen
rymmer miljoner ord
(bokhylla)

Stel och linjär
öppen men oftast stängd
döljer inte den rådande röran
(garderobsdörr)

Ringlande mönster av växtlighet
tre nyanser av brunt
ligger den tätt, tätt mot väggen
(tapet)

Stel och grå
rörs ofta, trycks ofta på
sätter igång något så mycket större
(fjärrkontroll)

Omvägar

Förstår vad du säger?
Ja, jag förstår vad du säger?
Eller det beror på vad du vill att jag ska förstå?
Det du säger?
Jag förstår en ordföljd, ja?
Förstå innebörden?
Vad är underförstått?
Du menar vad du säger?
Men du menar något annat än vad du säger?
Ja, då förstår jag?
Jag förstår att du vill att jag ska förstå att du menar något annat än det du säger?

03.30

jag snubblade på mina gardiner imorse
i hopp om att se brevbäraren parkera sin gula cykel i en svart morgonnatt

men gatan var lika tom som mitt brevinkast
och gardinerna för långa för mitt låga tak
och tiden för omogen för brevbärarcyklar

så jag föll.

hundrafemtioåtta centimeters fall mot en gråspräcklig plastmatta.

och där låg jag.

utan ens en antydan till uppvaknande tyngde jag golvet under mig
som den tafatta brevbärarspanare jag är

Stockholms centralstation

vet du, det står en två tre fyra fem sex sju människor i en trappa som rinner nedåt eller kanske rullar är ett bättre ord och mitt huvud är fyllt av musik fastän det kommer från små lurar i öronen så hör jag det i hela huvudet det är som ljuv musik eller vänta det är ju precis vad det är.

vet du, jag sitter på en hård bänk som ändå är bekväm det var säkert något de tänkte på när de k-o-n-s-t-r-u-e-r-a-d-e- den mittemot mig sitter en kvinna och läser expressen hon slickar på sitt pekfinger varje gång hon ska vända blad jag trodde det bara hände på film men hennes finger ser vått ut det kanske är verkligt ändå.

vet du, folk går förbi oss passerar oss varje sekund och jag undrar om de tänker på mig som jag tänker på dem och jag ser dem jag ser fötter eller egentligen bara deras skor jag ser hår som färgats och det syns för färgen ändras vid hårfästet liksom det som göms i snö kommer upp i tö och jag ser kroppar gå förbi men jag vill inte möta deras blickar egentligen för då kanske jag ser att män i svarta rockar med läderportföljer är riktiga finns på riktigt ska bara hem till solna efter en dag på jobbet blev retade som barn för deras krokiga fingrar men nu läser de stieg larsson på kvällarna innan de somnar och tänker på julklappar till barn kanske barnbarn.

vet du, p-e-r-r-o-n-g är ett fint ord smaka på det lite som depåavgift det stod så på en affisch vi såg för inte alltför länge sen kanske en halvtimme sen ljuden i mitt huvud är fina men ljuden utanför mitt huvud är abba och trots att min tumme rullar upp volymen på ipoden så hör jag fortfarande super trouper lights are gonna blind us utanför och jag tänker att vem vill lyssna på det påväg hem på väg bort på plats och vetduvad det gör ingenting att vi missade tåget för att kön till tim-automaten var för lång för dina byxor har vita streck din t-shirt har en assymetrisk ficka och dina fingrar formar ett hjärta över i-poden när du visar vilken låt du lyssnar på pekfinger möter pekfinger och tumme möter tumme och damen med expressen vänder blad igen.

Kräm

öppna fönstret
jag vill inte ut
bara andas det på avstånd
lagom är långt borta
aldrig för nära
så nära får ingen gå

stäng dörren
jag vill ut
bara längta det på avstånd
tina upp hoppet i mitt djupfrysta huvud

sänk taket
jag vill upp
bryta mig igenom dess svindlande höjdskräck
så nära kan ingen nå

Ö och land

Trägrind med järnhandtag och längst ner en
pigg som måste fällas in när pappa parkerar bilen.
Annars skrapar den upp lacken, har han sagt.

Lila syrén som aldrig doftar men alltid skuggar
mitt ansikte vid husväggens kortsida.
Krusbärsbuskar och vinbärsbuskar
och hallon som plockas och lämnar
mina händer rödfläckiga av saft och av blod.

Ljudet av steg i högt gräs och jag tänker att
hur många ormar som helst får bita i mina fötter
för gummit är rena pansaret och jag har dubbla raggsockor
för att fylla ut tomrummet i pappas stövlar.

Rött trähus med vita knutar och trappa av ölandssten
där det går att räkna fossiler, men inte till mer än tjugo.
En gång blev det tjugoen med jag räknade nog bort mig
för det blev aldrig så igen.

Dovt mullrande brunn som jag alltid vill sitta på
men aldrig vågar för min syster sa att hon sett världens
största spindel i järnhinken på brunnslocket. Och jag tänkte
att eftersom hinken aldrig flyttar på sig så gör nog inte spindeln
det heller.

Gula rosor som klättrar på husväggen och jag aktar mig
för att lukta för länge på dem, för jag tror att doften kommer försvinna.
När ingen ser klappar jag blommorna på både rosenbladen
och taggarna för farfar har sagt att alla är lika värda.

Den smala piren med arga svanar och kobajs
och lukten av tång och kärnkraftverk på andra sidan havet.
Och längst ut ett rostigt ankare som får vågorna att brytas
och en gång lade jag en flaskpost där men jag minns inte
vad jag skrev. Jag tror den flöt till Estland.

Dammsugare och resväskor och matsäck
som alltid står kvar i kylskåpet
flera mil efter sommarens sista avsked.
Sol mot bilens lack och flåsande hund i baksätet
som alltid överröstas av musiken i mina öron.

Tio minus tre timmar senare med nyckel i lås
och lukten är densamma men
jag upptäcker den alltid på nytt.
Samma hög med post på samma vardagsrumsbord,
samma obäddade säng.
Samma jag, bara lite längre från mig själv.

Syndrom

vet du att det blir mord baklänges, syndrom alltså?
i alla fall till en början.
jag vill tro att det betyder någonting, att dess tafatta palindromironi har ett sammanhang.
eller så är det jag som inte kan sluta leta sammanhang i vardagen. registreringsnummer blir koden till din lägenhet, blir morgondagens löpsedlar, blir tredje raden i låten vi började sjunga samtidigt och sen skrattade för att det var mer än en slump, det som nyss hände. det betydde någonting.

så jag antar att mord är syndrom. som det där som inte kan botas, som hoppet som inte kan botas.

Sydligt

täcket är svalt det luktar främmande tvättmedel luktar nybäddat
resväskan bredvid mig är fylld av förväntningar och ombyten
lika många ombyten som tågbyten på vägen hit
du sitter på sängen framför mig
du gör verkligen det inget önskedrömmande nu för jag ser dina stuprörsjeans dina tår som nuddar golvet som rullar upp och ner som en dansare som värmer upp
madrassen är lägre än din säng jag får titta upp för att nå dina ögon sådär så det känns att nu är det på riktigt nu är det inte längre bara ett om-två-veckor-och-två-dagar-om-två-veckor-och-en-dag
och ditt långa röda hår som vågar sig ner i vågor ända ner till din midja vet du jag trodde nästan inte det var riktigt och nu när jag vet det vill jag känna dra fingrarna genom det linda det runt mig linda in mig i dig.

allt är så självklart och så osjälvklart för exakt den här situationen exakt här och nu har jag föreställt mig så många gånger förut har tänkt på tänkt ut precis hur det ska vara och när jag faktiskt är här exakt just nu känns det så vant och ovant på samma gång
och allt det jag skrivit i kollegieblocket vid min säng alla de konversationer jag gått igenom i mitt huvud minst två gånger om dagen i alldeles för många dagar känns så fel just nu
allt är nästan tomt eller alldeles för fullt i mitt huvud och jag vänder det vill inte lämna ditt ansikte men ibland skär din blick i mig och en millisekund efter skåran innan det riktigt känns är mina ögon istället på din skivsamling och den är så bekant det är som att träffa en vän för jag har hört om den vet precis vilka titlar som finns där och visst är det en aning stökigare än jag tänkt mig men sekunden jag ser röran tycker jag att den är perfekt.

klockan är faktiskt snart sex och din mamma ropar från köket att jag måste vara hemskt hungrig och att maten är klar den står faktiskt på köksbordet och ska jag vara helt ärlig kan jag nog inte äta på flera dagar för min magsäck är lika tom eller full som mitt huvud lika inkapabel att ta emot mat som min hjärna har svårt att vänja sig vid ditt vackra språk
det är så vackert som det aldrig varit på telefon trots att jag nästan dog mot min telefonlur när du avslutade något du berättade som du tyckte var roligt och jag lovar och svär du till och med skrattade på skånska.

köksbordet köttbullar och överkokt spagetti och jag vågar nästan inte titta på dig för din mamma släpper mig inte med blicken granskar mig inte på ett negativt sätt men jag tror jag tror att hon ser hur jag tittar på dig så fort dina ögon möter tallriken
och jag vill titta på dig så mycket jag kan för du är så skör fortfarande så skör och mina tankar vänjer sig inte vid nuet vänjer sig inte vid din armrörelse när du rullar spagettin runt gaffeln när du tuggar vackrare än jag sett någon göra någonsin.

Hundra hundar

och jag vet inte riktigt vad jag ska kalla det
för jag saknar något som aldrig varit mitt.

men om det inte är saknad inte är längtan,
vad är det då som
river
sliter
drar
& stretar?

som får mig att känna så mycket
tills jag inte känner något alls.

vad är det med en
en enda
en enda du
som får mig att undra hur jag någonsin sovit, ätit, sprungit
utan dig i varenda kubikmillimeter av mig.

Hushållsnära tjänster

låt mig vara ensam
där ingen inkräktar på mitt tomrum

där inga knackningar på dörren till min städskrubb
stör ljudet av komprimerad luft.

glid längs min skrovliga hud
och stanna vid en krater av vakuum
(det är bara där jag andas)

fortsätt mot himalaya
och trösta de gråtande molnen
(regnet har inget med bergen att göra)

dyk ner i mitt står av klorblandad förnekelse
och mata parasiterna under min hud
(det som inte syns finns inte)

låt mig vara en i mängden
av enslingar i mängden
där inga naglar är för vassa för att riva ner tapeten i min bunker.

Vinkelsatser

infallsvinklarna föll
och jag föll med dem

gled och smekte deras trubbiga vinklar
drog och bände dem
tills de bara var ett hundraåttiogradigt streck

drog i dess båda ändar
förlängde och förvrängde
tills det blev tunnare och tunnare
tills infallet bara blev ett handlöst fall
tunt som sytråd
i jakt på nålens öga

Kalles kaviar

i balans på dina tår
bättre än ur balans på mina egna

(stickad tröja på bar hud för obehagets behaglighet)

baksätet i din bil
bättre än förarsätet i min egen

(banankaviar på knäckebröd för kontrasternas symbios)

allvar blir lek men mest tvärtom
och
flimrande skärmar och flimrande ögon och flimmerhår i näsan och flyg som en fågel i fara så fort du förmår

(och jag byter det stickade mot bomull för det sticker på ett annat sätt nu
än förut)

på cykelavstånd från digbättre än femtiotvå komma tre mil ifrån mig själv

Finistère

hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
liksom stretar
det kan inte vara mitt eget
när fick det liv

hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
vandrar från naveln
ut i örsnibbarna
dunkar som en trumma
hårdare för varje slag

hör bara hur ditt hjärta bultar i mig
hur mina andetag
hur mina celler
hur varenda kapillär
hör bara hur ditt hjärta bultar i mig

Uppsala C - Malmö C

Egentligen är det nog det enda jag vill minnas

• Hur din överfyllda väska fick dig att luta dig åt höger för att väga upp tyngden
  när du kom gående i kupéns mittgång och du såg att jag låtsades att jag inte såg dig.
  
• Hur du krökte din rygg och vilade pannan mot tågfönstret
  när jag formade min kropp efter din och räknade dina andetag i kilometer.
  
• Hur du slingrade in dina tvåmetersben i varandra så att det ena knät försvann
  när du bytte sovställning på en alldeles för liten sittplats.
  
• Hur kanelbullen från bistron var torr och alldeles för söt
  när du berättade om långa nätter i Stockholm
  
• Hur dina fingrar sprang på knapparna
  när du skrev ord jag inte fick se på din röda mobil
  
• Hur ankomsten var en avlägsen annan tid
  när vi bytte tåg i ett öde Hässleholm.

Egentligen är det nog det enda jag vill minnas.